Skogen från ett barns perspektiv: "Skogen hjälper oss att andas”

Många är de som varje dag jobbar i skogen, många är de som ägnar sitt liv åt att forska på olika aspekter av skogen. Vi gillar att vistas i den och vi gillar att försöka förstå. Frågan är ändå om inte alla skogsexperter bleknar i jämförelse med barnen på Klockarbols förskola i Bälinge? De har ett spännande perspektiv nära marken och ser inte skogen på samma sätt som vi vuxna.

Strax norr om Uppsala tar Iréne Janowicz och Gun-Britt Asplund emot. De är pedagoger på Klockarbols förskola och bygger mycket av sin pedagogik på att använda naturen som plats för
lärandet och utforskandet.

Det är torsdag i maj och när Skogsvärden kommer på besök visar sig solen från sin bästa sida. Det är en sådan där dag på gränsen mellan vår och sommar som man vill tillbringa ute i naturen. Det är också därför som vi har rest till Bälinge. Tanken är att vi ska hänga med barnen på förskolan ute i naturen och höra hur de uppfattar skogen från sitt perspektiv – bara en meter ovanför marken.

Panelen består av sex nyfikna sexåringar som med stor entusiasm beger sig ut på upptäcktsfärd.

– Vi får frisk luft av naturen. Om det inte skulle finnas någon skog hade det inte funnits någon frisk luft, skogen hjälper oss att andas, förklarar Tova Sundström spontant när vi närmar oss den skogsdunge som markerar slutet på bebyggelsen och starten på naturen.

Vi passerar ett stort träd som av oklar anledning har fallit till marken, grenverken ser ut att vara avsågade.

– Jag tycker att det ser tråkigt ut, det är kul att klättra i träden men det är inte kul att se dem avhuggna, menar Nelly Lundin.

– Det är för att man gör papper av träden, replikerar Alex Hama och tillägger att han nödvändigtvis inte är någon vän av att skogen blir till papper.

– Tar man ner alla träd finns det ingen skog kvar, konstaterar han. Det vi andas ut andas träden in och det träden andas ut andas vi in.

Om det inte finns några träd får man ha rymddräkt på sig hela livet.

Ibland kan emellertid träden ramla av naturliga orsaker, resonerar barnen, men ofta är det människorna som förändrar utseendet och förutsättningarna i skogen.

– Om det är väldigt stora skogsmaskiner som kör så börjar marken skaka. Då kan djuren bli störda när de ruvar eller bygger bo, förklarar Nelly.

– Om det åker massa grävmaskiner här och det finns en myrstack går myrstacken sönder. Myror är viktiga – de är naturens trädgårdsmästare, har Iréne sagt, fyller Axel Douhan i.

Vi kommer i diskussionen in på vem som egentligen äger och bestämmer i skogen. Svaret blir något oväntat ”Mikro”. Pedagogen Iréne Janowicz förklarar:

– Vi pratar om ”Mikro” som ett enklare namn på mikroorganismer som hjälper oss att göra rent i naturen. ”Mikro” blir en gestaltning som är lätt för barnen att ta till sig och även utveckla med sin egen fantasi. Det är fantastiskt kul för oss att höra när de formulerar sina hypoteser, något som vi gärna uppmuntrar.

Alla är dock inte överens om att ”Mikro” är den som bestämmer. Axel Douhan utbrister:

– Älgen är kung.

– Det har jag också hört, vidimerar Tova Sundström och bestämmer sig för att lägga fram en egen hypotes kring en annan av skogens spännande invånare:

 – Jag vet varför ekorren inte kan äta kottarna uppifrån – då blir han snurrig i huvudet. Kotten är ju som en spiral och då måste han börja på den breda delen, förklarar hon.

Tova berättar också att hon ser fram emot sommaren för då börjar blåbären komma i skogen där hon bor.

För barnen är det viktigt att det är rent och snyggt i skogen, det är alla överens om. Det är till och med så att en del av barnen letar skräp för att kunna ta tillbaka till förskolan och slänga på rätt sätt.

– Vi är ”Röjare” som plockar upp skräp i naturen. Det ska inte finnas några plåtburkar eller flaskor i naturen som gör att hundar kan göra sig illa – då måste de åka till veterinären. Man ska inte heller skrika i skogen för det stör djuren, konstaterar Tova.

– Plast är inte heller bra. Man får inte heller slänga olja i skogen, men vatten går bra. Det som också är jättefarligt för ”Mikro” är bilskrot och bildäck, fortsätter hon.

Alex Hama berättar att barnen ibland gräver ner grejer i marken,  om mackor och bananer och äppelskrutt. Efter ett tag går de tillbaka och ser vad som har hänt.

– Banan blir jord om det ligger där i tusen år, berättar han.

Barnen är nära marken och när vi pratar om vad som finns under densamma kommer svar som är lite oväntade.

– Det finns skelett jätte, jätte långt under marken. Skelett från våra förfäder och ullhåriga mammutar, berättar William Nord.

– Förrförra gången vi var i skogen hittade vi ett stort skelett från en dinosaurie, säger Tova och får inte några mothugg från sina kamrater.

När vi så sakteliga börjar gå tillbaka mot förskolan igen berättar Nelly om att hon drömmer om att få se björnar i skogen.

– Tror ni att det finns björnar i Bälinge, frågar hon sina kompisar. Det blir tyst en stund. Sedan börjar de prata om lunchen istället.

Det serveras tydligen kyckling i currysås.

TEXT: Christian Albinsson