Det viltanpassade skogsbruket gynnar mer än viltet

På Selesjö, Skogssällskapets egen skogsfastighet i Östergötland, förenar man ett stort viltbestånd med virkesproduktion och främjande av artrika miljöer. Här berättar den tidigare förvaltaren Johan Asp om metoder för ett viltanpassat skogsbruk, såsom foderskapande röjningar, anläggning av våtmarker och breddning av vägar på fastigheten.

Att hålla så höga viltstammar som marken tål med bibehållen skogsproduktion.
Det är ambitionen för Skogssällskapets fastighet Selesjö, som ligger utanför
Finspång, i norra Östergötland. På fastigheten, som har en varierad natur med
torra tallmarker, bland- och ädellövskog och våtmarker, finns mycket vilt. Här lever exempelvis älg, dov- och kronhjort, rådjur och vildsvin och man tar bland annat hänsyn till djuren genom allt från viltåkrar till foderskapande brynzoner och viltvatten. Själva viltförvaltningen sker i samverkan med grannar i ett älg- och kronskötselområde, där man också samordnar förvaltningen av övrigt vilt.

Kombinerar flera värden

För omkring 20 år sedan var tanken att skapa ett jaktparadis här. Genom att
sluta jaga på fastigheten och tillföra mycket foder till området så drev man
upp viltstammarna på platsen, något som innebar mycket betesskador på skogen
och en del missnöjda grannar som fick sin skörd uppäten. Runt år 2010 ändrade
Skogssällskapet därför inriktning, och när Johan Asp fick ansvaret två år senare
fick han uppdraget att försöka balansera flera värden
på fastigheten: både viltet, skogsproduktion, kulturmiljövård och biologisk
mångfald.

– Ambitionen är att hålla så mycket vilt som marken bär – det vill säga att vi har höga viltstammar så länge skadorna är en på acceptabel nivå
och vi kan bibehålla en hög produktion av skogsråvara.

– Vårt arbete har inte handlat om att tillföra så mycket foder som
möjligt, utan om att värna om och förfina det foder som vi faktiskt producerar. Det är också viktigt att vi kan samla och styra bort viltet från våra produktionsskogar. Ett sätt är att skapa foder i granungskogar eftersom gran inte är prioriterat av viltet och risken för betesskador därmed mindre. När vi skapar ytor med foder som klövviltet verkligen gillar, så innebär det samtidigt att andra områden blir mindre drabbade av viltskador.

Bärris – viktig foderresurs för viltet

Den foderskapande röjningen är den åtgärd som skapar mest foder för klövviltet
över längst tid, menar Johan. Mycket handlar om att vara rädd om RASE-arterna,
det vill säga att behålla och främja rönn, asp, sälg och ek på fastigheten. Trädslagen är begärliga arter för viltet och svåra att sprida naturligt eftersom de ofta äts upp av djuren. Han lyfter också bärriset som en särskilt viktig foderresurs.

– Bärriset utgör ungefär 25 procent av viltets foder i de svenska skogsmarkerna.
Det trivs inte i tät och mörk skog – och vi har därför arbetat för att få ljusare och
öppnare tall- och lövskogar där bärriset får en bättre chans att överleva och sprida sig.

På Selesjö hade man tidigare planterat gran på mark som egentligen hade bättre
produktionsförutsättningar för tall. Man gjorde det eftersom viltet oftare betade
mycket tall, och som en följd av det växte allt mörkare skogar fram, vilket var en
nackdel för bärriset. Nu har man ställt om de markerna till tall, och eftersom tallen växer bättre än granen har de ökat produktionen av skogsråvara samtidigt som de ökat viltfodret i form av mer bärris.

– Och i röjningen strävar vi efter att lämna kvar mer lövträd. Träden kan betas
under ungskogsfasen, men de som inte skadas under fasen går in och blir till produktionsträd. På så vis höjer vi lövandelen successivt och genom fortsatt skötsel skapas ljusare och öppnare skogar vilket främjar bärriset.

Placerar begärligt foder i beteshöjd

Forskning visar att foder som presenteras så att viltet kan beta med huvudet högt
nyttjas i större utsträckning. Foder från exempelvis stubbskott i marknivå betas
alltså inte lika frekvent som sidoskott i midjehöjd eller högre. Med den vetskapen
såg man till att midjeröja i sina föryngringar på Selesjö – men eftersom man
midjeröjde hela ytor så blev det snart tydligt att viltet inte mäktade med att
beta på hela området, utan nästan enbart i ytterkanterna.

– Bestånden blev för täta. Nu sprider vi i stället ut 500 midjeröjda stammar
per hektar över hela ytan, vilket gör att området blir mer tillgängligt och kan
nyttjas bättre av viltet.

De foderträd som inte betas kan bli ett naturligt lövinslag i produktionsskogen,
menar Johan. Det innebär fördelar eftersom en större lövandel inte bara
gynnar viltet utan också den biologiska mångfalden. Mer löv gör skogen mer motståndskraftig för skadegörare, stormar och skogsbränder. Skapande av våtmarker och breddade vägar I Sverige har man under de senaste hundra
åren dikat ut många våtmarker för att öka skogsproduktionen. Färre våtmarker
i skogslandskapet har haft negativa konsekvenser för både naturvärden och
viltet – men på Selesjö finns det många naturliga och anlagda vatten. På fastigheten finns mycket moss- och myrmarker och på några av dessa områden har man anlagt fem våtmarker.

Skapande av våtmarker och breddade vägar

– Med ganska enkla medel och med finansiell hjälp från Skogsstyrelsen har
vi lyckats skapa områden med viltvatten här. De är viktiga oaser för viltet, och det märkte vi inte minst under torrsommaren 2018 då mycket vilt sökte sig hit för att
äta växter och örter som hade torkat ut på andra ställen. Med våtmarkerna har
vi också skapat livsmiljöer för fler arter. Redan första året såg vi fåglar som beckasiner och knipor, arter som vi inte har sett här tidigare.

Andra åtgärder för att viltanpassa skogsbruket på Selesjö är foderskapande
brynzoner i skogskanterna och breddade vägar.

– När vägen får mer solljus torkar den upp snabbare när tjälen lossnar, vilket
leder till att skogen blir mer tillgänglig och därmed får ett högre värde. Breddade
vägar ger också ett större örtuppslag och mer foder för viltet. Vägarna nyttjas också mycket av viltet under vintertid eftersom de lättare får tillgång till föda och då det går åt mindre energi för dem jämfört med att röra sig i djup snö, berättar Johan.

Om man som skogsägare vill främja viltet på sin fastighet – vad är det viktigaste man kan göra eller undvika?

– Plantera inte gran på torra tallmarker och var rädd om lövträden vid etablering
av nya granbestånd. Det är vanligt att man röjer efter en schablon och ofta tas lövträd bort i onödan – men man vinner mycket på att lämna stammar av rönn, asp, sälg och ek vid röjningen och att främja dem på andra sätt.

Är det något som är på gång framåt som ni inte hunnit testa på Selesjö?

– Vi håller exempelvis på att studera om och hur vi skulle kunna använda
oss av askåterföring som gödselmetod för ökad tillväxt i myrar och kantzoner. Inom lantbruket har man kommit långt med tekniken, exempelvis när det gäller
gödsling där AI-teknik och kameror kan ge information för att kunna optimera gödslingen i olika delar av fältet. Där är vi ännu inte inom skogsbruket, men kanske kan något liknande vara möjligt framåt?

Text; Linda Fritiofsson